Nu börjar jag få ångest och panik över vad jag vill göra, för egentligen vill jag inte svika nån och det kommer jag göra om jag fortsätter nu. Fan vet inte vad jag ska göra!!! Känns så jävla värdelöst allting!
Känner enbart panik nu, hjärtat bankar på och jag har tungt att andas, ångest alltså. Känns som att jag ser suddigt och inte kan fokusera blicken heller. Känns som att jag försvinner in i mig själv nu, alldeles för mycket och jag vet inte vad jag ska säga, känner mig helt handlingsförlamad IRL liksom, men skriva kan jag, men annars känner jag mig helt fastspikad på något sätt svårt att förklara. Jätte svårt att förklara så att folk förstår.

Jag måste påminna mig själv om att andas det sker inte per automatik just nu...

Folk säger sjukhus och jag skriker nej! (Fast inombords)

Skriker inombords med falsett skrik som inte går att höra. Med snyftanden som inte finns i deras ögon utan bara min hjärna.

I deras ögon är jag ett psykfall, som borde vara inlagd, som inte klarar av livet just nu. I deras huvud är de oroliga för att jag ska tappa greppet och förlora allt om kallas verklighet. Men jag vill inte förlora kampen, jag vill inte dö, inte egentligen utan bara i min fantasi. I min vildaste fantasi lever jag inte längre.

Jag ligger i en kista, en vit. Med rosor på min bröstkorg och slutna ögon. Med mina nära och kära runtomkring mig, men det är enbart i min vildaste fantasi för i verkligheten lever jag och jag andas. Jag andas inte syra eller tjära utan jag andas ren och klar luft som går ner hela vägen i mina lungor. Även fast det inte alltid känns så.

Så folk säger sjukhus.

Och jag förnekar alla mina problem. För jag vill inte skapa panik, jag vill inte få LPT på papper, eller se stränga ögon och en ihopsnörpt mun för att jag ”krånglar”.

I min fantasi krånglar jag med allt, med livet framförallt och jag förgör mig själv i varje andetag. Jag andas inte längre vill jag säga, men det är ju inte sanningen för jag andas för fullt, jag till och med hyperventilerar fast på ett bra sätt för jag får i mig luft och jag har fin färg i ansiktet.

Jag förnekar att jag lever att jag har familj och kan svika de runt mig om något händer. För det är så mycket lättare att bara lägga sig ner och ge upp.

I min fantasivärld finns inte maten, inte behovet som säger att man måste äta för att överleva, det finns inte heller ett nej, det finns enbart ja. Ja som inte bådar gott, som är onda och förgör min själ in i minsta lilla detalj. Detaljer jag inte behöver för att överleva för jag vill inte överleva, men det är enbart i min vildaste fantasi.  

Jag föddes med ett handikapp, inget jag sörjer längre. Eller egentligen föddes jag med flera handikapp både synliga och osynliga, men nu kommer jag berätta om hur det är för mig att leva med ett mindre handikapp som folk kan se.

Jag föddes utan tummar och med skelettmissbildningar i armar och händer, dysmeli kallas det med ett annat ord. Eller dysmeli är samlingsordet för alla olika hand, arm, ben eller fot handikapp. Själva ordet dysmeli härstammar från grekiskan och betyder onormal lem. När jag var yngre tyckte jag att det var ett extremt nedlåtande ord på mitt handikapp, men nu har jag ändrat uppfattning. När jag har lagt alla jobbiga sker med mitt handikapp bakom mig.

Jag hr blivit opererad tre gånger för mina händer, en gång när jag av ett, två och tolv år. De två första operationerna gjordes för att jag skulle få tummar. Man flyttade alltså mina pekfingrar till tummens plats så att jag skulle kunna greppa saker med mina händer. När jag var tolv år så opererade jag mina lillfingrar. Jag kunde inte röra mitt ena lillfinger men hade känsel i det, men jag stukade det hela tiden så jag hade nästan konstant ont i det. Mitt andra lillfinger kan jag röra, men då stod det ut och var kort och jag hade en stor knöl som var min knoge som jag ofta skrapade upp mot husväggar och så, av misstag. De tog bort mitt orörliga lillfinger och satte in en benbit av det i mitt andra lillfinger för att göra det längre och flyttade det närmare handen så att det inte skulle stå ut lika mycket.

Nu i efterhand ångrar jag faktiskt att jag tog beslutet att ta bort lillfingret eftersom att min hand är ännu mer utmärkande nu än innan dess. Men jag får acceptera mitt beslut helt enkelt. Det finns ju inget man kan göra åt saken nu, det är försent.

Jag har även svårt att vrida mina handflator uppåt eftersom att benen i mina underarmar är ihopväxta vilket de inte är på folk som inte har samma skelettmissbildningar som jag har.

När jag gick i högstadiet ville jag hugga av mina händer för att jag avskydde dem så mycket. Jag började skär i mina operationsärr på händerna för att jag avskydde dem så mycket, allt jag ville var att skada mina händer. Jag trodde att folk tyckte mina händer var äckliga och jag själv tyckte att de var äckliga. Men nu i efterhand har jag insett att det var nog enbart i min fantasi och inget annat. Visst jag hörde en del kommentarer från folk som sa att jag smittade och liknande saker. Men nu inser jag ju att det bara handlar om okunskap och inget annat.

Jag har accepterat mina händer nu, men det har varit en lång väg dit måste jag erkänna. Men nu har jag inga som helst problem med mina händer. Jag tycker om dem, jag tycker det är kul att vara annorlunda och inte precis som alla andra. Det är ju kul att vara unik!

Jag tror att min känsla av att hata mina händer i högstadiet förstärktes av att jag fick hjälpmedel i skolan och hemmet eftersom att jag har svårt med vissa grepp. Men nu ser jag det bara som hjälp och ingen stämpel på oduglighet.

Så varför fick jag den här missbildningen?

Ja, jag föddes även med en blodsjukdom, en väldigt ovanlig blodsjukdom och när man födds med blodsjukdomar är det väldigt vanligt att man får skelettmissbildningar, hjärtmissbildningar eller hjärnmissbildningar. Jag är väldigt tacksam för att jag fick skelettmissbildningar måste jag säga.

Idag kan jag acceptera mina händer som de är!  

 

Tål jag mat?
Ja den frågan har jag ställt mig många gånger förut, men det var länge sedan. Men idag har jag ställt mig den frågan igen.

Tål jag verkligen mat?

För det känns inte så, för er kanske det låter fånigt till och med patetiskt men för mig är det den verklighet jag lever i. För jag får ont i magen när jag äter, magen känns uppsvullen och den gör ont. Jag blir även illamående, kallsvettig och trött.

Då kommer frågan upp i mitt huvud, tål jag verkligen mat?

För de flesta av er måste det här låta helt sjukt, och ja det kanske det är också, men just nu väljer jag att INTE döma utan bara berätta min verklighet och mina känslor så som det är, svart på vitt.

Jag tror att de här tankarna kan grunda i att jag en gång när jag mådde väldigt dåligt och gjorde alla möjliga saker för att kunna må bra igen gick till en naturläkare som påstod att jag hade matallergi efter att hon hade tagit ett blodprov på mig. Som för övrigt kostade 2500 kr, vilket jag inte visste om när jag tog det utan fick veta det efteråt.

De här tankarna fanns förut när jag va som sjukast i anorexi, inte när jag hade bulimi, utan just anorexi. Jag är nästan övertygad om att jag är där igen nu, vill inte påstå att jag har utvecklat anorex igen, men att mina ätstörningstankar har kommit tillbaka i mildare grad. Och jag hoppas verkligen att de inte kommer bli starkare, men om den här känslan kommer finnas kvar att inte tåla mat så vet jag inte vad det kommer leda till.

När jag var som sjukast, kunde jag egentligen inte äta någonting. Men innan jag blev så sjuk hade jag en illusion om att sushi var bland det nyttigaste och ofarligaste man kunde äta, så när jag åt något så var det sushi som gick ner eller sallad. Nu vet jag inte om det stämmer och jag vill helst inte att någon ska ticka hål på den illusionen heller.

Nu har de tankarna om sushi också återkommit, känns som att jag nästan bara kan tillåta mig själv att äta sushi utan att känna att jag måste göra mig av med det efteråt.

Kan ju vara så att min såkallade matallergi har uppstått i mina tankar för att jag har börjat göra mig av med maten efter att jag ha ätit ibland.

Att det är därför kroppen inte riktigt vill ha maten och säger ifrån för att den är ovan. Men jag tror inte det för jag har inte ens hållit på en vecka ännu bara några dagar. Men jag märker att tankarna blir starkare och starkare för varje dag som går, eller ja kanske för varje gång jag äter ska man nog säga.

Att känna att man inte tål mat tror jag kan bottna i många olika saker bland annat att man inte är nöjd med sig själv och försöker tränga undan de tankarna och då kommer känslan och tankarna om att inte tåla mat. För ja i sig är det väl helt orimligt att man inte skulle tåla mat, då menar jag ALL mat och inte vissa livsmedel bara.

Så jag ställer mig frågan, tål jag mat?

Är på min DV nu och skriver en skrivuppgif vi fick om bemötande, skrev om dåligt bemötande.

Tror jag ska sova hemma inatt och inte hos mamma, känns lite bättre idag faktiskt. Men nu är jag ju bland folk brukar kännas bättre, så hoppas verkligen det håller i sig hela kvällen och ända tills jag ska gå och lägga mig, håll tummarna för det :)

Är hemma nu, känns rätt ok...men är lite ledsen vet inte varför faktiskt.

Snart ska jag åka till min DV och äta lunch och sen ska jag hem igen.

 Blir inte mormor i midsommar orkar inte. Bestämde det med mamma nyss, det blir för mycket kommer aldrig orka och mår för dåligt...

Usch gråter typ nu känner mig så liten och ledsen vet inte vad jag ska göra riktigt

Nu har jag svårt att andas, känns som att det ligger en sten över min bröstkorg eller som att luften inte riktigt kommer ner i lungorna som den ska, men ja jag vet det är ju "bara" ångest och inget annat. Jag glömmer bort att andas också, det går inte per automatik längre måste påminna mig själv om att dra andetag. Vilket ger mig ännu mer huvudvärk tyvärr...