Nu kommer tankarna om att skaffa en vå, men nej jag ska inte skaffa nån det är bara dumt då kommer jag bli besatt av min vikt igen och väga mig hela tiden och antagligen sluta äta och sånt och det får bar INTE hända. Måste stå emot helt enkelt, det är det bästa att stå emot så jag inte hamnar i ÄS-träsket igen, för det är inte roligt.

Ja...så blir det ibland tyvärr...ska inyte äta mer idag nu

Nu sitter jag istället och vräker i mig brieost och kex, vad är fet för FEL på mig? varför är allt jag kan tänka på mat? Det är sjukt störande helt ärligt

Jag vräkte i mig chips och dip förut, men det kom upp igen. Kände mig så äcklig. Men ska försöka att INTE fortsätta med det beteendet då blir mitt blodvärde så dåligt inte bra det eftersom att jag redan har dåligt blodvärde.

Jag vet att jag lever och andas, men finns jag verkligen? Ibland kan man undra. Jag vet att folk ser och pratar med mig, men existerar jag verkligen? Eller är det bara i min fantasi?

Jag skulle inte kalla mig deprimerad, för det tycker jag inte att jag är, eller jo kanske deprimerad, men inte djupt deprimerad, tror jag även fast mina tankegångar nog ofta går som hos en som är djupt deprimerad, men är jag verkligen frisk? Eller är jag djupt deprimerad fortfarande? Även fast jag skrattar och faktiskt har KUL ibland och kan njuta av livet. Ändå går mina tankegångar som hos en väldigt sjuk människa rätt ofta.

Jag är så förvirrad, vet liksom inte vad eller vem jag är. Eller om jag bara leker en lek med mig själv och mina känslor. Jag kanske inte alls är deprimerad utan bara inbillar mig allt? Det kanske är så att jag inbillar mig allt egentligen och att jag mår toppen och är glad och fridfull.

Visst jag vaknade med panik inatt och kunde inte andas eller prata. Jag ville bara skrika, men kunde inte, det tog bara stop i halsen. För några nätter sen, jag vet inte om jag drömde eller om det verkligen hände, men jag skrek och hoppades att någon skulle höra mig och komma och bara krama och trösta mig. Men jag vet inte om jag verkligen skrek eller om jag drömde att jag skrek. Skumt det där egentligen att inte veta.