De hade legat där så länge hon kunde minnas, varje dag på samma plats. Det såg inte ut som att någon hade rört vid dem överhuvudtaget utan bara lagt dem där och sedan låtit de vara.
Utan att bry sig om vad som hände med dem. Som om ingen hade älskat dem eller vetat hur man varit rädd om dem.
De små änglavingarna hade legat på samma bänk ända sedan hon hade börjat i skolan.
Och varje gång hon hade passerat dem hade samma frågor kommit upp i hennes huvud,
”Varför?
Vem hade lagt dem där?”
Hon kom aldrig fram till något svar.

Det var inte så att vingarna var i hennes tankar dygnet runt. Utan de kom mest när hon gick förbi bänken där de låg. Fast ändå någonstans i bakhuvudet fanns alltid tanken på vingarna.
Några få gånger hade hon stannat och tittat på dem och nästan rört vid dem. Men något i henne hade alltid hindrat henne från att ta det där sista steget. Precis då hon skulle röra vid dem hade hon dragit tillbaka handen. Det kändes fel att ta på dem, det kändes nästan som något heligt.

Hon trodde inte att någon hade lagt dem där för att man skulle känna på vingarna. De måste ha blivit lagda där av en annan speciell anledning. Men av vilken visste hon inte ännu. Hon önskade nästan att någon skulle ta dem så att de inte låg där nästa gång hon gick förbi. Men det verkade som att ingen ville kännas vid dem.

På ett sätt kändes det sorgligt att ingen ville ha dem, at ingen ville känna vid dem eller ens röra vid dem.

Hon hade lagt märke till en sak, det samlades inget damm på dem och det var ju lite märkligt. Det samlades alltid damm på saker som bara fick ligga. Men vingarna förblev rena och hela. Någon måste ha lagt ner mycket tid på dem, för att få dem så fina. Någon måste ha älskat dem, vingarna som bara låg där på bänken, dag efter dag.

Men nu är änglavingarna brutna och flickan kan inte laga dem igen.

 

dom kallar mig matilda

2 juli 2012 21:47

gud vilken fin text!
men en fråga, berätta vad det var som bröt dom? vad gick fel?

http://honeja.bloggplatsen.se

Sockerina

2 juli 2012 21:54

tack :)

det var hennes egen olycka kan man säga

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nur är jag tillbaka här igen, va tvungen att ta bort min andra blogg av lite olika anledningar. Så ja här äa jag igen ...

Eller ja gammal blogg egentligen, men ja kommer inte komma in och skriva här mer, så följ den andra är ni söta :) http://livetidesshelet.blogg.se ...

Jag vill berätta min historia, men orden kommer inte riktigt ut. Och egentligen vad har jag att berätta? Inte mycket, visst har mina händer och min blodsjukdom, men inte mycket annat som gör att jag mår som jag mår, bara två diagnoser jag aldrig komm...

Har tungt att andas och benen och armarna gör ont, liksom trötthet/växtvärk eller något annat konstigt. Magen är konstig också, tänker inte gå in på detalj med det, men ja. Har inte så ont men ja.Jag orkar inte riktigt mer, vill bara bort!!! Men vet ...

Har ont i hela kroppen och svettas/fryser om vartannat, är nog ångest tror jag...sjukt jobbigt i alla fall. Men öppenvården vill inte skriva ut vb medicin till mig, vilket jag kan förstå för att de är rädda att jag ska överodsera, men 1. jag har inte...