Har ont i magen nu...men inte så konstigt egentligen...efter allt hetsätande

Jag heter Amanda och jag vet hur det är att vilja dö, men också hur det är att vilja leva. Att vilja ta sitt sista andetag, men ändå fortsätta att andas i all oändlighet för att döden är så skrämmande att man inte ens kan sätta ord på det. Utan det bara snurrar i huvudet och jag blir yr i huvudet av allt syre som kommer ner i mina lungor och förpestar mitt blod med dess friskhet.

Jag vet hur det är att vilja skada sig varje vaken sekund av dygnet och att inte vilja sova för att jag är rädd för alla drömmar som hotar att ta över mitt sinne.

Jag vet vad livet innebär och vad som lockar med döden, men jag vet också vart rädslan bor i min själ.

Själen är trasig av alla sår som verkligheten har gett mig och jag vet inte hur jag ska kunna få en del av såren att läka igen. Det går inte ens att laga själen med limm och tejp. Ibland vet jag inte ens om jag vill laga min själ, för ibland vill man ha en anledning till att fly verkligheten. Och då är det enklast att skylla på min trasiga själ. Ibland är verkligheten för hård och drömmarna för sköna och man önskar att man aldrig ska vakna upp ur sin verklighetsflykt. Men verklighetsflykt är farligt, det blir som en falsk psykos som äter upp mig och tillslut kan jag inte skilja på verklighet och fantasi längre. Gränsen är vag och min verklighet suddas ut och jag flyr till drömmarnas land.

Jag vet hur det är att vilja dö när alla andra vill att jag ska leva och jag blir förbannad på alla runt mig för att de vill hålla mig vid liv, men innerst inne är det ju det jag också vill. För jag vill inte svika de i min närhet och jag vill ha ett meningsfullt liv igen. Inte ett bakom låsta dörrar och extra vak som ser varje rörelse jag gör. Och kampen mellan mig och personalen som blir till en dragkamp mellan livet och döden. Jag vet hur det är att vara tvungen att välja mellan livet och döden men jag vet också hur man aldrig ger upp.

Jag heter Amanda och jag vet att jag vill dö, bara inte idag.

Jaha då kommer väl kanske ett långt tråkigt inlägg igen. vet inte ens om folk verkligen läser det jag skriver, gör ni det? 

Jag försöker att inte tänka, men allt som är i mitt huvud är förgiftning jag vet inte varför jag blir så besatt av vissa saker ibland. Men det är liksom som om det som kommer upp i mitt huvud, t.ex skära sig då bara MÅSTE jag göra det och de tankarna försvinner inte förens jag har gjort det tankarna säger åt mig att göra. De blir så påträngande och bara kryper sig på närmare och närmre och gör mig galen, jag vet inte vart jag ska ta vägen eller nåt. Vet inte hur jag ska kunna tänka på något annat, de bara kommer närmare och närmare, starkare och starkare och försvinner bara när jag har gjort det de säger att jag ka göra.

Som nu, förgiftning av något slag, typ dricka nåt giftigt eller äta nåt giftigt och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Ska på middag hos mamma imorrn så kan inte göra nåt, men jag vet inte hur jag ska stå ut. Vet inte om jag vågar sova inatt heller är rädd för att vakna med panik. Ska även sova över hos mamma imorgon tills på lördag vet inte alls hur det kommer gå, men jag hoppas jag kommer sova bättre då när jag inte är ensam.

Nu kommer tankarna om att skaffa en vå, men nej jag ska inte skaffa nån det är bara dumt då kommer jag bli besatt av min vikt igen och väga mig hela tiden och antagligen sluta äta och sånt och det får bar INTE hända. Måste stå emot helt enkelt, det är det bästa att stå emot så jag inte hamnar i ÄS-träsket igen, för det är inte roligt.

Ja...så blir det ibland tyvärr...ska inyte äta mer idag nu

Nu sitter jag istället och vräker i mig brieost och kex, vad är fet för FEL på mig? varför är allt jag kan tänka på mat? Det är sjukt störande helt ärligt