Jag föddes med ett handikapp, inget jag sörjer längre. Eller egentligen föddes jag med flera handikapp både synliga och osynliga, men nu kommer jag berätta om hur det är för mig att leva med ett mindre handikapp som folk kan se.

Jag föddes utan tummar och med skelettmissbildningar i armar och händer, dysmeli kallas det med ett annat ord. Eller dysmeli är samlingsordet för alla olika hand, arm, ben eller fot handikapp. Själva ordet dysmeli härstammar från grekiskan och betyder onormal lem. När jag var yngre tyckte jag att det var ett extremt nedlåtande ord på mitt handikapp, men nu har jag ändrat uppfattning. När jag har lagt alla jobbiga sker med mitt handikapp bakom mig.

Jag hr blivit opererad tre gånger för mina händer, en gång när jag av ett, två och tolv år. De två första operationerna gjordes för att jag skulle få tummar. Man flyttade alltså mina pekfingrar till tummens plats så att jag skulle kunna greppa saker med mina händer. När jag var tolv år så opererade jag mina lillfingrar. Jag kunde inte röra mitt ena lillfinger men hade känsel i det, men jag stukade det hela tiden så jag hade nästan konstant ont i det. Mitt andra lillfinger kan jag röra, men då stod det ut och var kort och jag hade en stor knöl som var min knoge som jag ofta skrapade upp mot husväggar och så, av misstag. De tog bort mitt orörliga lillfinger och satte in en benbit av det i mitt andra lillfinger för att göra det längre och flyttade det närmare handen så att det inte skulle stå ut lika mycket.

Nu i efterhand ångrar jag faktiskt att jag tog beslutet att ta bort lillfingret eftersom att min hand är ännu mer utmärkande nu än innan dess. Men jag får acceptera mitt beslut helt enkelt. Det finns ju inget man kan göra åt saken nu, det är försent.

Jag har även svårt att vrida mina handflator uppåt eftersom att benen i mina underarmar är ihopväxta vilket de inte är på folk som inte har samma skelettmissbildningar som jag har.

När jag gick i högstadiet ville jag hugga av mina händer för att jag avskydde dem så mycket. Jag började skär i mina operationsärr på händerna för att jag avskydde dem så mycket, allt jag ville var att skada mina händer. Jag trodde att folk tyckte mina händer var äckliga och jag själv tyckte att de var äckliga. Men nu i efterhand har jag insett att det var nog enbart i min fantasi och inget annat. Visst jag hörde en del kommentarer från folk som sa att jag smittade och liknande saker. Men nu inser jag ju att det bara handlar om okunskap och inget annat.

Jag har accepterat mina händer nu, men det har varit en lång väg dit måste jag erkänna. Men nu har jag inga som helst problem med mina händer. Jag tycker om dem, jag tycker det är kul att vara annorlunda och inte precis som alla andra. Det är ju kul att vara unik!

Jag tror att min känsla av att hata mina händer i högstadiet förstärktes av att jag fick hjälpmedel i skolan och hemmet eftersom att jag har svårt med vissa grepp. Men nu ser jag det bara som hjälp och ingen stämpel på oduglighet.

Så varför fick jag den här missbildningen?

Ja, jag föddes även med en blodsjukdom, en väldigt ovanlig blodsjukdom och när man födds med blodsjukdomar är det väldigt vanligt att man får skelettmissbildningar, hjärtmissbildningar eller hjärnmissbildningar. Jag är väldigt tacksam för att jag fick skelettmissbildningar måste jag säga.

Idag kan jag acceptera mina händer som de är!