Jag går under! 
Vet inte vad jag sa göra!
Vill bara skada mig!
Det är fel nu, så fel. Får INTE skada mig mer får bara inte! Kan inte bli inlagd eller nåt inatt, måste bara klara det här tills imorrn natt eller nåt...men jag vet inte hur.

sitter och lysnar på Patrask, väcks så mycket minnen från förr.

längtar tillbaka, men ändå inte, vill inte hamna där igen, men vill ändå det. Gud är så dubbelt allt just nu

Jaha huvudvärken vägrar gå över, brukar ju inte ha huvudvärk. Undrar verkligen varför jag har det nu, men beror nog på den miniöverdos jag tog i torsdags natt tror jag. Så hoppas medicinen går ur kroppen snart så att huvudvärken också kan försvinna...

dessutom tror jag att jag har sabbat ett förhållande mellan en kille och hans tjej :/

De hade legat där så länge hon kunde minnas, varje dag på samma plats. Det såg inte ut som att någon hade rört vid dem överhuvudtaget utan bara lagt dem där och sedan låtit de vara.
Utan att bry sig om vad som hände med dem. Som om ingen hade älskat dem eller vetat hur man varit rädd om dem.
De små änglavingarna hade legat på samma bänk ända sedan hon hade börjat i skolan.
Och varje gång hon hade passerat dem hade samma frågor kommit upp i hennes huvud,
”Varför?
Vem hade lagt dem där?”
Hon kom aldrig fram till något svar.

Det var inte så att vingarna var i hennes tankar dygnet runt. Utan de kom mest när hon gick förbi bänken där de låg. Fast ändå någonstans i bakhuvudet fanns alltid tanken på vingarna.
Några få gånger hade hon stannat och tittat på dem och nästan rört vid dem. Men något i henne hade alltid hindrat henne från att ta det där sista steget. Precis då hon skulle röra vid dem hade hon dragit tillbaka handen. Det kändes fel att ta på dem, det kändes nästan som något heligt.

Hon trodde inte att någon hade lagt dem där för att man skulle känna på vingarna. De måste ha blivit lagda där av en annan speciell anledning. Men av vilken visste hon inte ännu. Hon önskade nästan att någon skulle ta dem så att de inte låg där nästa gång hon gick förbi. Men det verkade som att ingen ville kännas vid dem.

På ett sätt kändes det sorgligt att ingen ville ha dem, at ingen ville känna vid dem eller ens röra vid dem.

Hon hade lagt märke till en sak, det samlades inget damm på dem och det var ju lite märkligt. Det samlades alltid damm på saker som bara fick ligga. Men vingarna förblev rena och hela. Någon måste ha lagt ner mycket tid på dem, för att få dem så fina. Någon måste ha älskat dem, vingarna som bara låg där på bänken, dag efter dag.

Men nu är änglavingarna brutna och flickan kan inte laga dem igen.

Jag är så speedad och har sån jävla huvudvärk att jag knappt står ut. Inte svår huudvärk så, men jobbig huvudvärk och speedad till max!!!

Det smäller en atombomb utanför ditt fönster
Du skrattar åt förödelsen min vän
utan vetskap om att det är dina känslor som är dödade
Det smäller och smäller och smäller
men du bara skrattar i takt med vindens andetag

Det blir kaos utanför ditt fönster
Med vetskapen om att du inte är dödlig
leker du med döden var dag
Men du luras lilla vän ty ingen är odödlig
inte ens du

Det spricker bland molnen och blottar en blå himmel
men i ditt inre är allting svart och fult
Du skrattar med hämnd i rösten
och lipar åt livet som vände i farstun
Ty livet det var inget för dig min vän 

Förlåt för att jag inte har skrivit på ett tag. men har mått förjävligt och inte orkat riktigt, men nu är jag här igen.

Men har väl inget vettigt att berätta nu heller men lägger nog ut mina texter här snart också så får ni något att läsa :)

Jag har tungt att andas och det susar i öronen, kallsvettas och känner mig inte riktigt helt "närvarande" nåt känns fel, men jag vet inte riktigt vad.

Ska nog försöka sova snart, får se hur det går, men hoppas verkligen att jag får fler än fyra timmars sömn inatt.