Usch det kliar överallt nu...armen kliar som in i helvete, men antar att det betyder att det läker. Men det trodde jag förra veckan också och det va infekterat så ja lurad

Har ingen feber i alla trots huvudvärk och trötthet, vilket är väldigt bra för det bore ju betyda att penicilinet kanske verkar, vilket jag verkligen hoppas för är så förbannat trött på det här såret som ALDRIG läker. Har ju egentligen väldigt bra läkkött, men tydligen inte längre, det suger.

Längtar tills jag kan duscha normalt igen också va jätte länge sen jag kunde duscha utan att oroa mig för armen liksom.

Ätit nu, det va riktigt gott och nu dricker jag cola. 

Dricker nog egentligen alldeles för mycket läsk, men men det är ju gott och jag mår illa av vatten tyvärr. Eller inte iskallt vatten, men inte lätt att alltid få iskallt vatten

Lagar mat nu, pasta med pesto, champinjoner och räkor :)

Har varit på teatern, ska bli massor med ändringar till hösten, men bara till det bättre tror jag :)

Pratade en hel del med M idag va riktigt skönt, va bara jag och hon de andra gick hem så vi gick igenom allt med mitt manus och så

Ska till min DV snart och spela teater

va på VC idagt också och la om min arm, det ser extremt gegigt ut hoppas verkligen att penicilinet hjälper men är tveksam. Fan att armen aldrig ska bli bra alltså, hudtransplantet borde ju hjälpa, men tydligen inte. vill INTE behöva göra om det. Vill verkligen inte det

Nu börjar paniken komma och jag blir rädd för att lägga mig ner och sova även fast jag vet att jag behöver det för att må bra.

Jag börjar på ett konstigt sätt bli rädd för att inte falla djupt igen, hur fan kan man vara rädd för det egentligen? Borde man inte vara glad över att må okej?
eller mår jag verkligen okej?
jag har ju precis skadat mig, men ja jag mår relativt ok med tanke på omstädigheterna. Men fattar verkligen inte hur jag kan vara rädd för att må bra!
Känns sjukt att säga/skriva det ens, det är på ju på ett sätt pinsamt att ens erkänna för sig själv att man är RÄDD för att må bra!

På ett sätt längtar jag tillbaka till det mörka helvetet jag levde i förut, till det kolsvarta djupet då jag inte va medveten om verkligeheten ens. Hur fan kan man längta tillbaka dit egentligen?
Fan jag borde INTE känna såhär, jag borde vara GLAD 

Usch hatar när det blir såhär.

Jaha...fan känner mig värdelös, men ja gjort är gjort så så är det bara...

har fortfarande kvar "bandet" över bröstkorgen sjukt jobbigt, men men det löser sig väl tillslut

Känns så falskt att jag skadade mig igen...har ju klarat det ända sedan mars och nu föll jag dit igen. Har såna skuldkänslor gentemot min familj och mina vänner. Vet faktiskt inte hur jag ska hantera det här. Känns så onödigt att det hände också, finns ju ingen som helst anledning för mig att skada mig liksom.

Är det normalt att ständigt vara orolig för att ens föräldrar inte ska må bra?
att sitta och ha ångest över att de kanske är ledsna eller mår dåligt på något sätt?
Att vara livrädd för att de ska dö, när man vet att de inte kommer dö än på många år, men ändå vara helt skäckslagen för det?

Jag är skräckslagen just nu, vet inte varför har ingen befogad rädsla egentligen är bara rädd, rädd, rädd, känner att jag snart inte vet vad jag ka göra eller vart jag ska ta vägen med mig själv det är för mycket nu.

Igår och flera dagar kanske till och med veckor innan dess hjälpte det att skriva, att skriva av sig liksom, men nu känns det som att det inte hjälper längre för jag är fullkomligt skräckslagen för ingenting.

Jag sitter här och vet inte vart jag ska ta vägen om jag ens ska fortsätta orka andas. Men jag kan ändå inte säga att jag mår dåligt, för egentligen mår jag ju inte dåligt, jag mår ju BRA eller jag borde må bra i alla fall. Det är liksom fel i mitt huvud just nu. Kan inte ens sätta vettiga ord på det.

Jag är tillbaka där igen
där allt började 
och där allt ska få ett slut
Minnen från förr
Skrik och lekande barn
Backen upp till entrén
och bilar som barnen leker med

Jag var tillbaka där igen
På stället där allt började
och där det skulle fått ett slut
Men jag föll igen
Ner, ner, ner
Minnen som äter och förgör

Jag var tillbaka där igen
där sjukdomen blev min vardag 
och jag blev inget annat än papper i en journal
Med nålar och stick 
men med arga minner och hård ord
Jag bara föll
värre än när jag var barn
Men det var "tonårskrångel"
Var vad de kallade det

Jag var tillbaka där igen
Dit jag aldrig ville återkomma
friskföklarad men ändå sjuk
men på ett annat sätt
än när jag var det lilla oskyldiga barnet 

Jag var tillbaka där igen
lekterapin och läkare
Där barnen ska läka och bli hela
bearbeta och förstå
Men jag blev aldrig frisk