Det smäller en atombomb utanför ditt fönster
Du skrattar åt förödelsen min vän
utan vetskap om att det är dina känslor som är dödade
Det smäller och smäller och smäller
men du bara skrattar i takt med vindens andetag

Det blir kaos utanför ditt fönster
Med vetskapen om att du inte är dödlig
leker du med döden var dag
Men du luras lilla vän ty ingen är odödlig
inte ens du

Det spricker bland molnen och blottar en blå himmel
men i ditt inre är allting svart och fult
Du skrattar med hämnd i rösten
och lipar åt livet som vände i farstun
Ty livet det var inget för dig min vän 

Förlåt för att jag inte har skrivit på ett tag. men har mått förjävligt och inte orkat riktigt, men nu är jag här igen.

Men har väl inget vettigt att berätta nu heller men lägger nog ut mina texter här snart också så får ni något att läsa :)

Jag har tungt att andas och det susar i öronen, kallsvettas och känner mig inte riktigt helt "närvarande" nåt känns fel, men jag vet inte riktigt vad.

Ska nog försöka sova snart, får se hur det går, men hoppas verkligen att jag får fler än fyra timmars sömn inatt.

Det känns som att datorn är mil bort och att jag är pytte pytte liten. Känner mig inte mänsklig just nu, känner mig som en liten myra. Och mina armar känns också jätte, jätte långa minst två meter. Känns som att jag inte är i min egen kropp utan en bit ovanför. Det känns som att jag ser ner på mig själv uppifrån och jag kan inte andas normalt. Ser inte normalt utan på något konstigt sätt som som jag inte kan sätta ord på just nu. Är jag fortfarande en människa?

Känner att jag inte tål ljud just nu. Liksom skär i hela huvudet när folk pratar med mig vill bara skrika åt dem att hålla käften, men det kan jag ju inte göra. Skulle aldrig stå ut med mig själv om jag gjorde det heller är så fel när de liksom inte har gjort något annat än att öppna munnen och prata.

Har typ tunnelseende känns det som, ser inte riktigt normalt, men vet inte om det är tunnelseende. Kan inte riktigt förklara hur jag ser faktiskt, svårt att förklara. Är dessutom väldigt tung i huvudet och halvt yr och borta känner mig inte 100% närvarande.

 Jag är vaken nu, somnade halv tre eller ja tidigast halv tre i alla fall. Men jag klarade natten UTAN självskador vilket känns bra för en gångs skull.

Idag ska jag träffa U och gå på stan med henne. Hr även samtal md min KP om typ en halvtimme. Sista samtalet, eller ja har stor möte imorrn så näst sista samtalet innan hon går på FEM veckors semester!
Visste förstår ju att de måste ha semester, men ens mående tar liksom inte semester. Skulle ju vara skönt om det gjorde det, men tyvärr inte.

 Jag börjar känna att det här inte går längre. Men psykakuten är uteslutet ikväll, ska träffa en kompis imorrn, kan INTE svika henne pga mina sjuka tankar. Usch vet verkligen inte vad jag ska göra. Som tur är så ska jag träffa min kp från öppenvården imorrn, är nog tur, men det är sista gången innan hon går på FEM veckors semester! Känns så jävla värdelöst att jag inte har någon att prata med när hon är på semester

Jag orkar fan inte mer

men ska träffa U imorrn så psykakuten är inte ens att tänka på bara MÅSTE orka liksom har inget annat val