Jag har tungt att andas och det susar i öronen, kallsvettas och känner mig inte riktigt helt "närvarande" nåt känns fel, men jag vet inte riktigt vad.

Ska nog försöka sova snart, får se hur det går, men hoppas verkligen att jag får fler än fyra timmars sömn inatt.

Det känns som att datorn är mil bort och att jag är pytte pytte liten. Känner mig inte mänsklig just nu, känner mig som en liten myra. Och mina armar känns också jätte, jätte långa minst två meter. Känns som att jag inte är i min egen kropp utan en bit ovanför. Det känns som att jag ser ner på mig själv uppifrån och jag kan inte andas normalt. Ser inte normalt utan på något konstigt sätt som som jag inte kan sätta ord på just nu. Är jag fortfarande en människa?

Känner att jag inte tål ljud just nu. Liksom skär i hela huvudet när folk pratar med mig vill bara skrika åt dem att hålla käften, men det kan jag ju inte göra. Skulle aldrig stå ut med mig själv om jag gjorde det heller är så fel när de liksom inte har gjort något annat än att öppna munnen och prata.

Har typ tunnelseende känns det som, ser inte riktigt normalt, men vet inte om det är tunnelseende. Kan inte riktigt förklara hur jag ser faktiskt, svårt att förklara. Är dessutom väldigt tung i huvudet och halvt yr och borta känner mig inte 100% närvarande.

 Jag är vaken nu, somnade halv tre eller ja tidigast halv tre i alla fall. Men jag klarade natten UTAN självskador vilket känns bra för en gångs skull.

Idag ska jag träffa U och gå på stan med henne. Hr även samtal md min KP om typ en halvtimme. Sista samtalet, eller ja har stor möte imorrn så näst sista samtalet innan hon går på FEM veckors semester!
Visste förstår ju att de måste ha semester, men ens mående tar liksom inte semester. Skulle ju vara skönt om det gjorde det, men tyvärr inte.

 Jag börjar känna att det här inte går längre. Men psykakuten är uteslutet ikväll, ska träffa en kompis imorrn, kan INTE svika henne pga mina sjuka tankar. Usch vet verkligen inte vad jag ska göra. Som tur är så ska jag träffa min kp från öppenvården imorrn, är nog tur, men det är sista gången innan hon går på FEM veckors semester! Känns så jävla värdelöst att jag inte har någon att prata med när hon är på semester

Jag orkar fan inte mer

men ska träffa U imorrn så psykakuten är inte ens att tänka på bara MÅSTE orka liksom har inget annat val

Nu börjar jag få ångest och panik över vad jag vill göra, för egentligen vill jag inte svika nån och det kommer jag göra om jag fortsätter nu. Fan vet inte vad jag ska göra!!! Känns så jävla värdelöst allting!
Känner enbart panik nu, hjärtat bankar på och jag har tungt att andas, ångest alltså. Känns som att jag ser suddigt och inte kan fokusera blicken heller. Känns som att jag försvinner in i mig själv nu, alldeles för mycket och jag vet inte vad jag ska säga, känner mig helt handlingsförlamad IRL liksom, men skriva kan jag, men annars känner jag mig helt fastspikad på något sätt svårt att förklara. Jätte svårt att förklara så att folk förstår.

Jag måste påminna mig själv om att andas det sker inte per automatik just nu...

Folk säger sjukhus och jag skriker nej! (Fast inombords)

Skriker inombords med falsett skrik som inte går att höra. Med snyftanden som inte finns i deras ögon utan bara min hjärna.

I deras ögon är jag ett psykfall, som borde vara inlagd, som inte klarar av livet just nu. I deras huvud är de oroliga för att jag ska tappa greppet och förlora allt om kallas verklighet. Men jag vill inte förlora kampen, jag vill inte dö, inte egentligen utan bara i min fantasi. I min vildaste fantasi lever jag inte längre.

Jag ligger i en kista, en vit. Med rosor på min bröstkorg och slutna ögon. Med mina nära och kära runtomkring mig, men det är enbart i min vildaste fantasi för i verkligheten lever jag och jag andas. Jag andas inte syra eller tjära utan jag andas ren och klar luft som går ner hela vägen i mina lungor. Även fast det inte alltid känns så.

Så folk säger sjukhus.

Och jag förnekar alla mina problem. För jag vill inte skapa panik, jag vill inte få LPT på papper, eller se stränga ögon och en ihopsnörpt mun för att jag ”krånglar”.

I min fantasi krånglar jag med allt, med livet framförallt och jag förgör mig själv i varje andetag. Jag andas inte längre vill jag säga, men det är ju inte sanningen för jag andas för fullt, jag till och med hyperventilerar fast på ett bra sätt för jag får i mig luft och jag har fin färg i ansiktet.

Jag förnekar att jag lever att jag har familj och kan svika de runt mig om något händer. För det är så mycket lättare att bara lägga sig ner och ge upp.

I min fantasivärld finns inte maten, inte behovet som säger att man måste äta för att överleva, det finns inte heller ett nej, det finns enbart ja. Ja som inte bådar gott, som är onda och förgör min själ in i minsta lilla detalj. Detaljer jag inte behöver för att överleva för jag vill inte överleva, men det är enbart i min vildaste fantasi.